Så görs och sköts isen i en hockeyarena

Isen som byggs lager för lager

En hockeyis ser ut som en enda blank yta, men den är i själva verket uppbyggd av många tunna skikt som frusit ett i taget. Grunden är en betongplatta där ett nät av rör ligger ingjutet. I rören cirkulerar en köldbärare, en kyld vätska som drar ut värme ur betongen tills plattan ligger på flera minusgrader.

När plattan är tillräckligt kall börjar isläggarna spruta ut vatten i mycket tunna lager, ofta bara någon millimeter i taget. Varje lager får frysa innan nästa läggs på. Anledningen till att man inte häller ut allt vatten på en gång är att is som fryser för snabbt och för tjockt lätt blir spröd och full av luftbubblor. Tunna lager ger tätare, starkare is.

Efter några vita baslager, som ofta färgas med en vit färg eller kritliknande pigment för att ge den klassiska ljusa bakgrunden, målas planens linjer, cirklar och märken in för hand eller med skrivare. Även reklamlogotyper på isen läggs in på samma sätt. Allt detta täcks sedan med ytterligare tunna vattenlager som fryser ovanpå, så att linjerna och reklamen i praktiken ligger inbäddade i isen och inte kan nötas bort av skridskorna. Till sist byggs ett antal ytlager på som ismaskinen sedan sköter under säsongen. Den färdiga isen blir förvånansvärt tunn, bara några centimeter tjock, vilket gör hela konstruktionen känslig och beroende av att kylningen fungerar exakt som den ska.

Snabb is och mjuk is är inte samma sak

Alla ishallar kyler inte isen till samma temperatur, och det är medvetet. Hockey vill ha en hård, snabb yta som ger lite friktion, så att spelarna kan hålla hög fart och skridskorna får ett skarpt, förutsägbart grepp när de bromsar eller vänder tvärt. Det kräver en relativt kall is, gärna en bit under nollan, ofta runt minus femgradersstråket beroende på hall och system.

Konståkning och till viss del bandy vill däremot ha en något varmare och mjukare yta. En mjukare is dämpar landningarna vid hopp bättre och ger skon lite mer att gripa i vid piruetter och positioner, men den blir samtidigt långsammare och river upp sig fortare. Arenor som delar is mellan hockey och konståkning måste därför ofta justera temperaturen mellan pass, vilket tar tid eftersom hela isskivan ska hinna svalna eller värmas jämnt utan att spricka eller bli ojämn.

Temperaturen styrs inte bara i själva isen utan också i den köldbärare som cirkulerar i rören under. Genom att justera hur kall vätskan är, och hur snabbt den pumpas runt, kan driftteknikerna finjustera hela ytans hårdhet utan att bygga om något fysiskt.

Luften ovanför isen är minst lika viktig

Isens kvalitet avgörs inte bara av vad som händer i betongplattan, utan lika mycket av luften i hallen. Fuktig luft som möter en kall isyta bildar dimma och immer, och om fukten tillåts kondensera och frysa på isen bildas ett ojämnt, matt skikt som gör ytan långsammare och svårare att läsa för spelarna. Därför har moderna arenor kraftfulla avfuktningssystem som håller luftfuktigheten nere, ofta kombinerat med noggrann kontroll av lufttemperaturen i hela hallvolymen, inte bara nära isen.

Det är en ständig balansgång. Ju fler människor i publiken, desto mer fukt och värme tillförs luften genom andning och kroppsvärme. En arena måste alltså kunna hantera stora svängningar mellan en tom hall under förmiddagsträning och en fullsatt läktare på kvällens match, utan att isen tappar i kvalitet.

Så jobbar ismaskinen mellan perioderna

Den runda, långsamt rullande maskin som kör ut på isen i pauserna gör flera saker samtidigt. Längst fram har den ett skarpt blad som hyvlar bort ett mycket tunt lager av den nötta ytisen, det lager som skridskorna har skurit upp i spår och småhak under perioden. Det bortskrapade materialet, isspån blandat med is och vattenrester, samlas upp i en behållare inne i maskinen istället för att bli liggande.

Direkt efter hyveln lägger maskinen på ett nytt tunt lager varmt vatten. Det kan verka motsägelsefullt att använda varmt vatten på en isbana, men varmvattnet smälter försiktigt in i den kvarvarande isen istället för att lägga sig som ett löst lager ovanpå, och det fryser dessutom till en jämnare, klarare yta än kallt vatten skulle göra. Resultatet är en frisk, blank is som ser nästan ny ut när spelarna kommer ut igen.

Just runt målburarna sliter isen extra hårt, eftersom målvakter gör skarpa stopp och rörelser på samma lilla yta om och om igen under en match. Där bildas ofta gropar och ojämnheter som isläggarna ibland får åtgärda för hand mellan perioderna, med extra vatten eller is som packas till innan maskinen gör sin runda.

Energi, storlek och skillnaden mellan stora och små hallar

Att hålla en hel isyta frusen, samtidigt som luften ovanför ska vara torr och lagom tempererad och läktarna varma nog för publiken, kräver mycket energi. Kylkompressorerna går i princip dygnet runt under säsong, och i en stor arena med tusentals sittplatser, stark belysning för tv-produktion och kanske extra värme för restauranger och loger blir det en ständig dragkamp mellan att kyla isen och värma allt annat i samma byggnad.

Här skiljer sig stora SHL-arenor tydligt från mindre hallar längre ner i seriesystemet. En modern storarena har ofta nyare, kraftfullare kylanläggningar som klarar stora publiksiffror utan att isen försämras märkbart under matchen. Mindre ishallar, som många lag i Hockeyallsvenskan och lägre serier spelar i, kan ha äldre system som är mer känsliga för värme utifrån, sämre isolerade tak och väggar, och mindre marginal när hallen blir full. Det är en av anledningarna till att is kan kännas olika snabb och olika hård beroende på vilken hall man besöker, även om reglerna för själva planen är desamma.

Isvård över hela säsongen

Isen i en arena lever inte hela året. När säsongen är slut, eller när hallen ska användas till annat som konserter eller mässor, smälts isen ofta bort helt eller täcks över med skyddande skivor så att golvet kan användas till annat en tid. Att bygga upp en ny is från grunden efter ett sommaruppehåll tar flera dagar, eftersom betongplattan först måste kylas ner ordentligt innan de många tunna vattenlagren kan börja läggas på igen.

Många arenor växlar dessutom mellan is och annan användning flera gånger under en säsong. Inför en stor konsert kan isen täckas med isolerande skivor och sedan ett hårt golv ovanpå, medan kylsystemet ändå fortsätter att hålla isen kall under täcket. På så sätt slipper hallen bygga om isen från noll varje gång, utan kan återgå till hockey redan dagen efter att sista tonerna klingat ut. Den här flexibiliteten, att kunna växla snabbt mellan sport och evenemang utan att offra iskvaliteten, är i dag en självklar del av hur moderna arenor planeras och drivs.

Snabb sammanfattning

• Isen byggs upp av många tunna vattenlager ovanpå en kyld betongplatta med inbyggda kylrör, och blir bara några centimeter tjock totalt.
• Linjer och reklam målas in mellan lagren och fryses fast, så de aldrig ligger löst ovanpå isen.
• Hockeyis hålls kallare och hårdare för snabb glid, medan konståkning vill ha en något mjukare, varmare is.
• Luftfuktighet och avfuktning i hallen är minst lika viktiga som själva iskylningen för att undvika dimma och matta partier.
• Ismaskinen hyvlar bort nött ytis, samlar upp isspånen och lägger på nytt varmt vatten som fryser jämnt mellan perioderna.
• Stora SHL-arenor har ofta kraftfullare kylsystem än mindre hallar, vilket gör att iskvaliteten kan variera mellan olika serier och hallar.
• Isen tas ofta bort eller täcks över mellan säsonger och vid konserter, men kylsystemet kan hållas igång under skyddande golv för snabb återgång till hockey.